Skriv av dig... Skriv av dig... Är det enda min hjärna skriker åt mig... Du måste få ut dina känslor innan du skrumpnar ihop som en tomat i solljus! Skrik det, skriv det... Men viska det inte i sömnen... Dröm inte om din önskan, FÅ UT DET!

När livet skriker dig i ansiktet, när det slår dig i spillror, trycker mer dig till ingenting & fortsätter stampa på dig då rymmer du. Du rymmer så långt bort att inget ont kan nå dig & sedan en liten bit till. Ingen ska hitta dig, ingen ska någonsin kunna skada dig igen. Ändå går du tillbaka, med lika mycket hopp som innan du slogs ner & trycktes bort av livet. Ingen vet, ingen ser men alla undrar.

Dagar går, tankar flyr & springer runt i huvudet på dig. Flera gånger lyckas du fånga dem men de smiter lika snabbt igen. Om & om igen gör du ett försök att fånga just den enda tanken men nej, det fungerar inte så. Ingenting av det är verkligt & du lever långt bortom all kontroll, du lever i en verklighet som endast är din egen. Din & ingen annans. Ingen förstår dig ändå känns det som att på små ställen så kan en viss person höra ditt rop på hjälp, höra den enda tanken som de kan rädda. Som de helhjärtat kan hjälpa dig med. Alla är experter, men ingen kan ändå hjälpa dig, inte tillräckligt, inte nog. Ingen förstår ändå vet alla vad du ska göra, men deras hjälp fungerar inte... Du går runt med samma sorgsna tankar, samma kniv i hjärtat & helt plötsligt så stannar allt... Det blir helt tyst & ingenting fungerar likadant mer... Du slutar fungera du går runt på standby, du skrattar, gråter & pratar men inte äkta du vet inte vad som händer... Utsidan fungerar precis som vanligt, som en vanlig människa, men insidan... Insidan den är stilla & tyst den bara stirrar på utsidan medan den lever livet & verkar lycklig. En fasad du lyckas upprätthålla för att ingen annan ska förstå, för att ingen annan ska veta. Ingen ska någonsin förstå hur dåligt du egentligen mår eftersom att ingen förstår vad du kämpar med, ingen skulle förstå. Vem som helst skulle säga till dig, det finns folk som har det värre. Det kommer det alltid att finnas, du får bara leva med dina sorger.

Men sedan, när du är helt ensam, när ingen ser eller hör... DÅ bryter insidan fram & blir utsidan... Då rinner tårarna samtidigt som du tittar rakt in i väggen & önskar att han, den enda personen som någonsin kommer få insidan att försvinna, han skulle komma, omfamnar dig, kysser dig på pannan & får smärtan att försvinna, får livet att sluta gå på standby. Men icke att det händer, du fortsätter att ligga där & stirra, rakt in i tomheten & fortsätter att vara borta.. Samtidigt som ingen förstår för du är lika glad som alltid utåt. Alltid lika glad.

Förvirrande nog är det allt jag kan få ut mig just nu...

Fred ut...

Ibland vill jag bara packa mina väskor & aldrig någonsin komma tillbaka hit. Jag förstör så mycket & lämnar så mycket sår & skador bakom mig hela tiden.

Mitt liv känns som en berg- & dal-bana som sakta men säkert börjat duka i ett stup rakt ner i en mörk avgrund som det inte verkar finnas något slut på.

Den enda skillnaden på en berg- & dal-bana & mitt liv är den att när du sätter dig på den vet du ungefär vart den kommer att ta dig & efter ett tag hittar du hem igen. I mitt liv är detta inte fallet, jag vet inte vad som kommer härnäst men jag vet att jag just nu faller.

Det är dags att jag tar tagit i mitt liv & ändrar det, drastiskt. Det är precis vad jag gjort. Om ca 6 månader packar jag mina väskor & åker till USA i ett år. Inga mer fördomar, inga personer jag känner, inga sårad känslor. Något helt nytt väntar mig & jag kan inte vänta.
Jag rymmer från min comfort zone och jag gillar det, faktum är att jag älskar det.

Det ska bli skönt att slippa stressen & pressen som mitt liv just nu utgör & att få slippa det svenska språket, lära mig nya saker & låta mina spår & sår i Sverige läka utan att jag strör salt i det.

Jag ligger & skriver för att jag inte kan sova & måste få ur mig vad som händer i min hjärna. Jag orkar inte be längre, jag behöver skriva ner det.

Fred ut, jag vill ha sömn!

Här sitter jag igen & försöker skriva något fint.. Julafton var magisk, inte nog med att det blev actionfyllt när pappa välte julgranen och alla presenter blev blöta. Alla gåvor var uppskattade och jag älskade verkligen gemenskapen vi hade. Även om det gick lite snett... 

Jag njuter nu av allt som händer, varje dag är en ny dag att njuta av. Om 7 månader kommer jag inte vara i Sverige på ett år, jag kommer antingen sitta i USA eller på ett plan till USA... Det skrämmer mig samtidigt som jag är superexalterad. Tänk att jag kommer att få spendera ett helt år någon helt annanstans... men tänk också att det kommer vara utan de personerna jag älskar. Flera mil och ett hav bort kommer jag att vara, det är en ganska läskig tanke... men jag kommer försöka göra det bästa utav tiden som jag har kvar. Inget kärlekstjaffs... bara ha kul umgås med mina kompisar och personerna jag älskar att umgås med. Klara skolan plugga hårt, spela musik sjunga och allt annat rolig jag kan tänka mig. 

Gud, det kommer bli jobbigt att vara borta. Men samtidigt så sjukt kul. Jag längtar men ett läskigt öga kan man väl säga... Usch, det kommer bli så sjukt häftigt. 

Ah, Jul.. Min absoluta favorit högtid på året, alla ljus, all kärlek och framför allt alla sånger. Det är den enda högtiden jag alltid kan vara glad och lycklig under hur mycket livet än skitit sig tidigare. Jag ler alltid på Julafton, vad som än händer. Min familj är med alla sjunger och visar kärlek till varandra. 

Nästa jul fruktar jag dock, tänk så annorlunda det kommer vara... & jag kommer inte att få fira jul med min familj.. Jag kommer fira den med en familj i USA som jag inte ens känner just nu.. Gud, det är läskigt... O.o 

Nej no ska jag inte vara sådan jag kommer att ha det jättebra, bara lite hemlängtan kommer nog att drabba mig... Påminn mig bara om att njuta av att vara där, även om det är ett år jag kommer tillbringa där.. Gud, jag är så rädd för vad som kommer hända medan jag är borta, tänk så försvinner någon, tänk så går någon bort... Tänk så gör någon jag älskar något jag verkligen inte vill att de ska göra... Tänk så hamnar någon på sjukhus, tänk så blir någon skadad och jag kan inte göra något åt det... herregud.. 

Vilka dumma tankar jag har, så negativa... Det kommer inte hända jag kommer ha det jättebra, visst det kommer vara aningen ändrat när jag kommer hem men förhoppningsvis inte allt för mycket.. Men tiden ska i alla fall inte stannat upp helt :) 

Nej nu ska jag sova... Imorgon väntar mellandagsrea med Jompah, träffa Stockholmsgreken Hera i Hjärup och massa annat mys.. Ska bli så härligt. 

Godnatt. Fred ut.

Ibland bara önskar jag att jag hade så mycket mer tid att göra saker än jag har just nu.. Jag orkar inte plugga, det viktigaste jag har att göra just nu. Jag hinner inte se på TV för jag sitter hemma och pluggar, min pianolärare hatar mig för att jag är så extremt dålig på att plugga på min pianoläxa, jag gör så gott jag kan men hinner inte med alla läxor och inlämningar... Jag emergencypluggar alltid dagen/kvällen innan jag har prov och jag sover så lite att jag inte orkar gå upp på morgonen... 

Jag sviker alla och där till mig själv för jag inte har tid nog, vad ska jag göra? 

Jag gör allt för att orkar, för att hinna med och inte bara vara en jävla soffpotatis som inte gör något... Det går inte jag slutar alltid upp som det, jag hinner inte träna så det känns som att jag bara sväller och blir tjockare och tjockare... Jag är livrädd för hur jag ska klara mina prov nästa vecka och imorgon... Jag är livrädd för nästa vecka, jag är så rädd för hur allt ska sluta... Snälla någon hjälp mig att lära mig plugga och få srtuktur på mitt liv... 

Tja, nu ska jag fortsätta plugga och sedan äta... och sova... 

Wish me luck O.o

Jag har även börjat fundera över mitt liv. Vad vill jag göra? Vad ser jag framemot? Vad håller jag på med? Vad har jag gett upp? Vad drömmer jag om? 

Jag insåg att jag svikit mig själv, för långe sedan. Jag har sedan jag var riktigt liten önskat att bli en sångerska, världsstjärna och tjäna pengar på det. Det var min högsta önskan och det har det alltid varit bara lite gömt. Jag vågar dock inte satsa på min dröm, jag är alldeles för rädd att det ska gå dåligt. Mina vänner har skrämt livet ur mig för jag är rädd att jag inte ska klara mig inom musiken. Därför har jag gett upp och vågar inte satsa, jag kör safe men min dröm är att stå på scener över hela världen och att folk skriker mitt namn medans jag dansar, sjunger och spelar musik på scenen. 

Men jag gav upp min dröm, drömmen jag alltid haft. Hur kunde jag? Varför gjorde jag så? Jag är så ledsen och besviken för nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv längre. Jag vill vara astronaut också, det är även en dröm jag har. Men astrolog skulle också vara häftigt, men vad gör jag då i Lund?! Varför går jag inte på rymdgymnasiet i Kiruna?! WHY?! 

Jo, jag har gett upp. Jag vågar inte satsa, jag gör allt safe av någon anledning. Jag är så besviken, blir så ledsen på mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag är rädd för framtiden och den bara tickar närmare. 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag är rädd. 

Jag sa idag hejdå till en vän till mig, det var det konstigaste jag gjort på länge. Att se bilden på hans unga ansikte, se kista stå där och tänka tanken att han just i det ögonblicket låg där helt livlösi den lilla kistan. Jag fick se hans bästa vän gå fram till kistan själv och gråtandes, se hans tårar var hemskt en sådan stark människa så sårad, aldrig lätt. Hans minne kommer alltid att vara med mig. Stor del av scouterna som gick fram till kistan la av sina halsdukar på kistan gjorde scouthonör och tog farväl, det gjorde ont. Att veta att han ligger där under, tyst utan att ta ett andetag.

Usch, jag behövde bara få detta ur mig jag kan bara beskriva bilderna i mitt huvud, jag vet inte hur jag själv känner. Jag ser inget, mina ögon gör ont och jag har aldrig sett mina kompisar gråta så mycket. Jag behöver en kram. Jag vill inte sitta hemma själv, jag fryser, men inte för att det är kallt utan för att jag är rädd och känner mig meningslös. Jag kunde inte göra något alls för att hjälpa min vän och jag kan inte göra något för att hjälpa mina vänner i sorgen. Jag kan inte hjälpa Harry bort från smärta och jag kan inte hjälpa mig själv. 

Jag förstår inte vad jag ska göra, jag vet inte hur allt ser ut. Jag saknar Max, även om jag knappt kände honom. Han var en person jag såg upp till, speciellt för att han var äldre men också hans sätt att se på livet. Det är otroligt att sitta här och skriva ner detta. Det känns så konstigt... 

Man kan väl säga som såhär, jag har lite principer när det kommer till avslut av förhållanden. 

#1 gör ALDRIG slut via sms (även om det aldrig riktigt varit ett förhållande), distansförhållande - okej med telefonsamtal, men FACE 2 FACE för FAN. Det finns inget mer omoget än att avsluta ett förhållande via sms och sedan tro att den andra parten kan se en i ögonen efteråt. Det är inte mycket begärt egentligen man ska ju kunna bita i det sura äpplet och göra det om man nu ändå ska såra personen kanske man ska göra det lite bättre än på sms och dagen innan bete sig som att allt är normalt. 

#2 tro inte att allt kan vara som "vanligt" för någon av parterna efteråt, "att bara vara vänner" har jag aldrig sett fungerat direkt efter ett förhållande tagit slut, även om det aldrig riktigt varit något. Jag vet alldeles för många personer som "gör slut" -så att säga- och knappt kan vistas i samma rum efteråt och det tar flera år innan de kan titta varandra i ögonen och ha en normal konversation igen. 

#3 respektera alltid motparten även efter du tagit slut på vad om en gång var. Att berätta saker som du en gång lovat att hålla är vara elakt och att säga att den andra parten ska kunna ta det och att man inte behöver förklara sig även om personen bönar och ber är som att sticka ett kniv i hjärtat på personen och reducera allt hopp som finns kvar om ett bra liv. 

Jag fick inspiration av en annan blogg om det som sagts men grejen är att det är mina egna åsikter i alla fall. Jag känner mig i alla fall utsatt av samma situation som händer "motparten". Dock har jag redan kommit över dennaa jävla skit grejen, åtminstone så har jag accepterat att jag inte kan ändra på hur det är nu. Jag har knappt någon respekt kvar dock eftersom personen ifråga visst tycker att jag "kan ta lite" och att "hon kan allt bita i det sura äpplet" även om han kan min historia med cp förhållanden. Han vet nog inte vilket stort steg det var att låta honom komma in i mitt liv röra vid mig och vara så pass nära mig. Det är svårt att beskriva hur lurad och förödmjukad jag känner mig. Det känns som att jag litade på någon som visade sig vara en illusion och nu vet jag inte längre vad och vem jag ska tro på. 

Jag känner äntligen glädje igen, jag känner mig inte som en miserabelt gråtande bebis längre i alla fall. Det känns bra. Men det finns andra faktorer som förstör allt. 

De kallas Erik, Gustav & David. Det är faktiskt jobbigt när killar man inte vill ska tycka om en mer än som vän stöter på en så mycket. Jag klarar det inte och exploderar snart med hur taskiga ord som helst. Det är svårt att förklara hur frustrerande detta är. 

Jag skriver mer snart, nu måste jag sova håller på att slockna framför datorn... Imorgon taggar jag att träffa FREDDY! Ska bli riktigt trevligt. 

Fred ut.

Detta är helt sjukt, min lillasyster som är TOLV har en månad med sin pojkvän idag. Jag vet att det inte är mycket MEN det är endå längre än något förhållande jag haft det senaste året, då jag inte haft pojkvän alls. Det är FÖRHELVETE inte rättvist. Jag ligger hemma i min säng & kan inte sätta ord på mina känslor & varför jag gråter som en jävla, ja jag vet inte vad. Jag är ett stort misslyckande. Varje gång jag ser Harrys namn så vill jag le men så kommer jag ihåg vad som hänt & vill bara gråta istället. Det tog två veckor för mig eller oss båda at förstöra allt. Han är & var personen jag kan prata om allt med & som gör att jag känner mig trygg. Han vet hur han ska få mig att le när jag inte ens vill det & han var axel jag kunde gråta mot när allt kändes som en rent helvete. När vi började skolan & vi knappt hörde av varande insåg jag att det var kört. Jag skulle aldrig gett upp, men jag visste att han skulle ge upp mig. Kanske för att han hittat någon annan eller för att det helt ärligt inte är värt att lägga ner energi på ett förhållande med mig.
Jag har inte skrivit av mig de andra dagarna eftersom jag inte kan hitta ord som kan förklara hur jag känner. Om dagarna är jag glad, men blir jag ledsen över något & kanske fäller en tår så kan jag inte sluta gråta. Jag kan inte sluta ha skuldkänslor & jag kan heller inte sluta sakna varenda stund med honom.
Det värsta är att se honom & veta att han kan göra precis vad han vill. Han är inte min på något sätt längre. Jag klarar det inte. Jag vill hem, eller snarare tillbaka till hans armar.
I somras såg jag till att njuta & komma ihåg varenda stund med honom för att jag aldrig ville glömma honom. Jag ångrar det nu då jag bara ser tillbaka med längtan efter lyckan. Jag önskar att livet var lättare.
Hur kunde jag vara så dum?

Det fanns en anledning till att jag sa till mig själv innan sommaren att jag inte skulle bli kär för det skulle sluta just såhär. Ändå så gav jag upp den tanken efter en vecka i Harrys sällskap. Han fick mig att må bra igen, bättr än jag gjort på väldigt länge. Jag öppnade upp mig mer än till någon annan med honom. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Han blev något speciellt för mig. Det är svårt att förklara. Jag vill att han ska veta allt som står här, jag vill att han ska veta precis allt.
Men jag vet inte hur jag ska visa detta. Hur han ska får reda på det.

Hur fan kan min syster ha ett förhållande & inte jag?! HUR I HELVETE GÅR DET TILL?!

Snälla, hjälp mig bort från detta kaos.

Hjälp mig tillbaka.